kpallabry

 

Om jag hade fått skriva mitt personliga brev precis som jag ville,

då hade det nog sett ut som ett lite halvt desperat rop på jobb.

Samtidigt hade det varit kort och koncist och brutalt ärligt.

 

För varför ska det vara så svårt att få fram att jag är en snäll och

trevlig tjej på snart 22 år. Vett och etikett är någonting jag har stenkoll

på, och jag vet hur jag ska bete mig i alla dess olika sociala situationer.

Jag skulle berätta hur otroligt driven jag är och hur mycket jag verkligen

ställer upp för jobbet, utan att kräva någonting tillbaka. Att jag skulle ge

mer än 110% och inte gå hem förrän jag var stolt över vad jag åstakommit

under dagen eftersom att jag är en perfektionist utav dess like. Trots det

är jag fruktansvärt ödmjuk och kanske ibland för givmild. Jag bryr mig om

och trivs att jobba med medarbetare men jag är inte rädd för att jobba själv

heller. Att jag är fruktansvärt dålig på att framhäva mig själv på papper, men

det är för att jag hellre bevisar vad jag går för i verkligheten. Samt att jag tror att

man inte kan lära känna mig som den energiska person jag är genom att inte ha

träffat mig och gett mig en chans.

 

För en chans - det är allt jag ber om. En chans - och jag visar att du inte

gjorde fel.

 

Men en chans - är också mer än vad många får.